knalle
Svenska redigera
Substantiv redigera
| Böjningar av knalle | Singular | Plural | ||
|---|---|---|---|---|
| utrum | Obestämd | Bestämd | Obestämd | Bestämd |
| Nominativ | knalle | knallen | knallar | knallarna |
| Genitiv | knalles | knallens | knallars | knallarnas |
knalle
- kringvandrande (västgötsk) försäljare
- liten och ofta brant höjd, kulle eller backe; även om toppen på sådan
- Etymologi: besläktat med knöl.
- Sammansättningar: bergknalle, bergsknalle, knallebygden
- skeppsskorpa, litet stycke (hårt) bröd, brödbit
- Rjabko – en soldaträtt, bestående av uppblötta knallar kokade i ister.
- Etymologi: Samma som 2 - liten upphöjning, knöl.
- Sammansättningar: knallhård
Översättningar redigera
Tyska redigera
Verb redigera
knalle
- böjningsform av knallen