bracka

Svenska

Substantiv

Böjningar av bracka	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	bracka	brackan	brackor	brackorna
Genitiv	brackas	brackans	brackors	brackornas

bracka

1. (nedsättande) okultiverad människa, person utan vidare vyer

   1904: Svea. Folk-kalender för 1905:

   De voro kälkborgerliga, riktiga brackor allesammans, och den som hade bildning, karaktär och själsförfining kunde må illa af att endast behöfva se på dem.

   Besläktade ord: brackig

   Sammansättningar: borgarbracka

   Jämför: kälkborgare, småborgare, spetsborgare

   Etymologi: Gammal studentbeteckning för icke-student.

2. † (oftast i plural) byxa

   1601: {{{titel}}}, Karl IX:

   [Ryttarna] låthe iaghe sigh som een hoop medh harar, när the höre een Pålack nempnas hadhe the så godtt som skittitt i brackan.

   1971: Mora: Moradräkten, Ragnar Lannerbro:

   Det skulle vara bockskinn i brackorna om det skulle vara riktigt bra.

Översättningar

okultiverad människa, person utan vidare vyer

• danska: småborger
• isländska: broddborgari m
• tyska: Spießer ^(de) m, Spießerin ^(de) f, Spießbürger ^(de) m, Spießbürgerin ^(de) f